pktext

Diskussioner kring begrepp och dess betydelse är alltid roande, när det gäller just “mångkultur” ofta också rätt så avslöjande för de som förespråkar den.
För att kunna diskutera mångkultur måste man först enas om vad mångkultur är och det är inte helt lätt, dels beroende på att begreppet i sig är svårdefinierat och dels på att det medvetet manipuleras för att passa olika syften i olika sammanhang.

En populär tes som förs fram i många debattforum, speciellt av förespråkare utan något som helst intresse för faktakontroll, är att Sverige “alltid varit mångkulturellt”.
Här behöver man inte ens argumentera. År 1900 var andelen utrikes födda 0,7 procent. Av dessa är det bara en försvinnande del som kan antas härstamma från länder utanför den nordiska och europeiska kultursfären.
Slutsats? Är man mångkulturförespråkare kan man med säkerhet fastställa att ett fotbollslag är mångkulturellt om en spelare har ett par strumpor som är tillverkade i utlandet.

Uppslagsverken talar inte så mycket om olika former av mångkultur, men det är stor skillnad på ett samhälle med en “historisk mångkultur” som exempelvis Schweiz, en “maktinfluerad mångkultur” som simpel kolonisering eller konstlade gränser, där det finns många exempel i Mellanöstern och Afrika, och en “politiskt influerad mångkultur” som exempelvis Sverige.

Ska man diskutera mångkultur utifrån ett svenskt perspektiv tycker jag man också ska hålla sig till den politiskt influerade mångkulturen. Jämförbara länder är exempelvis Kanada och Australien, där de sistnämnda är extra intressanta då de ju faktiskt gått ifrån den officiella politiska doktrinen om mångkultur alldeles nyligen.
Här handlar det om en medveten politik att skapa, forma och vidmakthålla ett mångkulturellt samhälle. Här ses mångkulturen också ofta som ett lämpligt verktyg för att avskaffa nationalstaten (och i grunden förutsättningen för en fungerande demokrati).
Förespråkarna vill dock gärna förringa betydelsen och blandar gärna ihop de kulturella och sociala effekterna och reducerar gärna etnicitet till att handla om matrecept och restauranger och liknande.
Slutsats? Tar inte ett land emot XXX XXX antal människor från andra kulturer varje år skulle man i det landet inte kunna äta pizza.

Förespråkarna av mångkultur kan ofta vara i det närmaste besatta av ett “vi och dom”-tänkande. Man tar alla tillfällen till att framhäva kulturella skillnader och exempel på vad man tycker att är att föredra hos andra kulturer. “Utan invandrare skulle Sverige vara grått och trist”, “Sverige utan invandrare är rena barbariet” och så vidare. En konsekvent nedvärdering av den egna nationen och dess kultur som återfinns hos en stor del av den politiska eliten, inte bara i Sverige utan i många västerländska länder.